Dag 11

Det hann visst bli kväll innan jag fick ner några ord idag.

Natten hade varit bra, Noomi hade sovit gott trots skrikaren brevid. Hon hade försökt med nr2 utan att lyckas stackaren.
Under förmiddagen fick vi påhälsning av Jenny, kisses syrra. Väldigt gott att ses och Leia blev såå glad! Fina presenter fick dom också :)
Under förmiddagen drogs kisskatetern och morfinet. Sen fick hon sig ett redigt lavemang som gjorde gött!
Sedan fortsatte vaket och framåt 12 lunch och sedan tillbaka för samtal med kuratorn.
Fick lite hjälp med ersättning för parkering o resor och sånt. Och sen frågade hon hur vi mådde osv.

Men idag har vi mått bra. Vi får så fint stöd av alla.
Här träffar man många i liknande situationer.
Tex A som har varit här med sin pojk sen i NOVEMBER. Hon är så positiv och glad, detta trots att hon har två barn i 10-12 årsåldern och man 50 mil härifrån.
Hennes minsta kille på 1 år har downs och korrigerat hjärta.
Hon sa en sån klok sak igår:
Vill man ha några garantier för att inget ska hända ens barn så ska man inte skaffa några.

Samma sak med Elin o Jocke som också har varit här sen i NOVEMBER, deras lilla tös kämpar som bara den och har haft flera syresättnings dimpar. Dom vet ju inte hur det har påverkat hjärnan. Men det får tiden utvisa.

Dom är så goa här, alla är så jäkla olika, kommer från hela landet men samtidigt är vi så lika. Vi har alla något gemensamt. Våra kämpar till barn.

Och hur tufft dom än har det så är dom så glada för oss att det har gått så bra med Noomi och idag när vi rullade till eget rum så var dom så glada för oss.
Här finns ingen ytlighet.

Noomi rockar på, bjöd på ett garv när vi kom till rummet och lekte. Tro fasen det när hon slipper skrikaren ;)

Nu ligger Kisse med henne på avdelningen, och jag har 3 sängar för mig själv :)
Leia har semester i Tranemo, Ewa o Tomas kom o hämtade henne innan. Var gott att se dom igen och vi fick en väldigt bra present!