Måndag

Usch igår var ingen bra dag. Kisse var inte allt för pigg.
Satt och väntade hela dagen på att svärfar skulle komma, han kan aldrig säga en tid nämligen.

Tålamodet och humöret var katastrof.
När kvällen kom var jag nära att bryta ihop så jag la mig vid 20 istället.

Det har vart så mycket eller är så mycket nu.
Det kanske inte märks utåt men det tär.

Att ständigt oroa sig över att någon av oss ska bli sjuka nu innan op, folk som inte fattar det, jag tänker mycket på Noomi hur hennes perfekta och orörda kropp ska bli sargad av flera ärr.
Dom kommer ju att vara ett tecken på överlevnad och dom blir ganska fina,  men det får väl kännas jobbigt ändå? Dom kommer ju samtidigt påminna vad man gått igenom.

Hur det ska kännas att lämna henne själv och se henne somna. Tiden efter med komplikationer som kan bli.

Vi har sett och läst om så många sjuka barn den senaste tiden och allt är bara så orättvist!
Senast igår läste jag om en tjej på 4 månader som ett allvarligt hjärtfel upptäcktes på sent.
Hon hann få hjärtstopp som i sin tur gjorde att hon fick en cp skada och blev blind.
Finns fan inga ord för det.

Dagarna känns likadana och man går bara och väntar och väntar.

Tur man har sin goa familj och vännerna ♡